Jaha.. då var det en ny månad och jag känner inte för detta just nu... skall nämligen tillbax till jobb på måndag och jag har en sådan ångest för det. Har haft sem i 3 veckor och jag och sambon har varit på en liten semester sedan har vi mest varit hemma och målat på huset. Har även hunnit med att vara på badstranden när det var så varmt och det var skönt.

Hur känner jag mig nu da... hmm... inte speciellt bra.  Livet känns förjävligt faktiskt. Mina samlagssmärtor är inte bättre alls nu. Hade samlag för några dagar sedan och det gjorde sååååååååååååååååå jävla ont efterår och lite under samlaget så jag började att gråta igen efteråt... tror inte att jag gråter för att det gör ont utan för att jag har denna satans sjukdom och följderna för den. Det är väldigt psykist påfrestande att inte kunna göra ngt som man verkligen vill.

När det funkade att ha samlag så var jag mycket gladare och flinade för mig själv helatiden och tog saker och ting lättare om det blev ngn motgång eller så. Nu känns det som att jag bara eldar upp mig så fort det är ngt litet. =(

Jag hoppas att jag snart skall få komma till Danderyd och få hjälp med mina problem... Denna sjukdomen känns som att den går upp och ner... men jag tycker att det mest går nerför, därför som jag inte kan se ngt possetivt med detta. När man mår bättre så blir man jätteglad och sedan när man mår sämre igen känns det som att man hamnat ännu längre ner än vad man var innan så ett steg fram och 3 steg bakåt. =(

SÅ JÄVLA FÖRBANNAD PÅ MIN SJUKDOM!!!!! Vill bara gråta.

Det finns en sak som jag skulle vilja fråga min mamma om men jag har inte gjort det ännu för att jag tycker inte att det har funnits ngt läge. Tänker på dennan frågan rätt ofta så jag kanske skall försöka att ta itu med den.

Det snurrar typ i 710 km/h i huvet på mig när jag mår såhär.

Skall livet verkligen behöva vara såhär?!!!